Ingvild h.rishoi vonellen vi kan inte hjalpa alla

Men hur ska de ha råd att köpa dessa trosor som en tjej vill ha? Det verkar hopplöst, det är fattigt, ensamt och vi får detaljer från livet för en ung mamma som är huggen in i hjärtat. Men romanen ger också hopp. Den andra berättelsen handlar om Thomas. För att vinna sin kärlek och hjälp med det förväntade barnet begår han ett brott. Hamnar i fängelse. När han kommer ut vill han träffa barnet.

Han känner sig dålig, misslyckad, meningslös som person. Men precis som i den första berättelsen, en hjälpande person kliver in. En bra man. En grupp syskon har tre olika fäder, ingen av dem kommer på allvar och hjälper. Bara Rebekah, jag är i berättelsen, tar rätt, vuxen, ansvar. Men hon är för ung, hon kan inte hantera det. Återigen kommer en bra person och sparar situationen.

Jag måste säga att det är sällsynt att en bok får mig att börja gråta. Men det gör det! Rishei beskriver i alla tre berättelserna människor och barn som, till skillnad från undantaget, människor vi känner finns i vårt samhälle, men som bor långt ifrån mig. Men hon ger också exempel på hur människor kan komma in och hjälpa till. Att Ingvild Rische återvänder till utsatta barn är att hon "tar vad hon får", vilket uppstår i lek och skrivande, förklarar ingvild h.rishoi vonellen vi kan inte hjalpa alla.

Hon har också sin egen erfarenhet av ett liv i nära våld. Vid skrivandet av spasmen är hon en självbiografisk bok om en upplevelse som hon inte ville publicera vid den tiden med avseende på släktingar. För känslan av att bli vald och att du försöker göra något för att ändra det, men jag är maktlös - jag visste. I sina skildringar av utsatta ingvild h.rishoi vonellen vi kan inte hjalpa alla jämför Ingvild Richet ofta saga och socialrealism med Astrid Lindgren, och hon utropar "jag älskar det här." Hon använder en sagas struktur och magi, men i ett socialt, verkligt universum.

Några av de personer hon skriver om kommer från lägre klass, men vanligtvis vill hon tona ner det. Det här är trots allt materiellt, men det är viktigt för mig att vi kan förstå varandra, annars ser jag inte poängen med att skriva. Ingvild Riche skiljer sig också från skildringen av de fattiga och som en akademisk dotter som blev en representant för den lägre klassen. En julhistoria."Läser:" mycket.

Jag läser så mycket jag kan. Du måste skriva det bra. Jag lär mig av alla genrer. Till exempel har jag läst många däck eftersom de ofta är bra på att plotta."Planer: kommer att publicera en barnbok om RIM nästa år. Att skriva en ny roman. Början av skrivandet: "det är väldigt tidigt. Så snart jag kunde skriva spelade jag in spelen. Den inspirerades ofta av de böcker jag läste.

Jag läste "Lilla Huset på prärien" och skrev om det, och jag skrev som om jag vore Madiken. Jag kanske inte har min egen röst. Men jag hade glädje. Som Ascaladden, den yngste brorsan i ett offentligt äventyr. Han är huvudpersonen i alla våra äventyr. Folksagor var kanske lite viktigare i Norge än i Sverige, för när vi blev en nation skulle vi ha våra egna äventyr.

Vi var tvungna att läsa mycket av dem i skolan, och vi läste mycket hemma. Denna formel fungerar dramaturgiskt, att varje kamp ska vara större än nästa. Och barn har ett problem bara att vara barn. Det borde finnas problem för ett barn, både i verkligheten och i litteraturen. Därför är jag tacksam för att de var berättaren, och vi kommer ihåg hur det var när du inte hade någon.

Det brinner för att du inte kan göra det på egen hand. Vi är en hopplös Art.